Ja, nu är det höst!
Den senaste veckan har alla talat om den underbara Brittsommaren som kommit och muntrat upp oss med sitt vakra väder, men idag kan jag inte neka till att hösten har kommit. Träden blir allt gulare, marken likaså och man kan riktigt höra på fåglarna att de är på väg söderut. Tur att det är så vackert!
Alvedon ger astma!
När Leo var 8 månader gammal fick han feberkramper för första gången. Det är tydligen bara 3% av barnen som någonsin får feberkramper, men av de som väl fått feberkramper är det hela 10% som drabbas igen. Leo har haft feberkramper 5 gånger än så länge, och även om vi inte tror att han ska dö av dem längre så blir vi fortfarande väldigt oroliga så fort vi märker att Leo fått minsta feber. En sak vi märkt är att Leo kan gå från 38 till knappt 40 grader på bara några minuter. Därför har vi, på rekomendation från hans läkare, börjat pumpa i honom Alvedon i mängder klart över de som rekomenderas i bipacksedeln. Vi litar nära nog blint på Leos läkare, och vi förstår att hon inte kunde ha en aning om resultaten i den här undersökningen när den inte publicerades förän idag.
Men man kan ju inte låta bli att bli lite orolig...
Ja, vi märker väl om en 5 år...
Blood, blood!
Jag ligger på Claratappen i Karlstad och lämnar plasma. Fattar inte att de lyckas få den där enorma nålen genom huden. Sen så ser man ut som en pundare i armen också!
Det var länge sedan jag var här, ett drygt halvår enligt parkeringstillståndet.
Ooh! Nu pumpar maskinen tillbaka det centrifugerade blodet, det hinner svalna lite i slangarna, det är en konstig känsla när armen liksom kyls ner inifrån.
Insåg just att det i dagarna är 10 år sedan jag gav blod för första gången. Minns så väl hur stolt jag var när jag berättade för läraren att jag behövde gå från lektionen för att donera blod.
När sköteskan stack mig idag kommenterade hon att hon tyckte det va strongt av mig att komma trots att jag fortfarande blir nervös sekunderna innan jag blir stucken och att många nog stannar hemma för att slippa obehaget, men ärligt talat så försvann obehaget efter ett par sekunder och nu glömmer jag nästan att jag har en nål i armen.
Ni som ger blod eller plasma vet vad jag skriver om, och ni som inte har testat, tveka inte, ta kontakt med er blodcentral! Få saker ger en sån egotrip som att veta att man hjälper till att rädda livet på andra!
Rädda liv, ge blod!
Ibland blir det inte som man tänkt sig
Sist jag gick på föräldraledighet var Leo ett drygt halvår, har jag för mig, och jag minns att jag önskade att jag varit med lite mer tidigare. Nu vill jag vara med direkt från början och ta reda på hur det här känns, plus att jag kännde att Angelica kan behöva lite hjälp med att ta hand om Leo om han bara får tillbringa 15 timmar i veckan på förskolan när hon är hemma.
När jag ringde för att berätta för jobbet att jag fått en till son så kom jag på att det kanske var en idé att berätta får någon annan om min plan, och som jag skrev innan så gick det ju över förväntan.
Lycklig och glad har jag berätat för alla att jag också tänker ta ledigt, men många jag pratat med har antytt att det inte tror att man får ta ledigt samtidigt, och som jag är så har jag ju inte tänkt på att kolla upp vad som faktiskt gäller. men igår gick jag äntligen in på Försäkringskassans hemsida och tittade efter för säkerhets skull och mycket riktigt, man får ta ut föräldrapenning samtidigt, om man tar ut för två olika barn!
...Så, föräldraledigt here I come!
Föräldraledighet, here I come!
Vår förra schemaanvarig hade skrikit rakt ut och sagt "Nej nej nej, kommer inte på tal, glöm det! Du måste ansöka två månader i förväg! jag har inte en chans att lösa det här på så kort varsel!" Men Maria svarade bara " ja, det ska jag väl försöka fixa, jag ringer om det visar sig vara omöjligt" och hon har inte hört av sig än.
Det är kanske inte för mycket begärt att hon faktiskt kan sitt job, men jag förstår vilka knappa resurser hon har att röra sig med. Det är svårt nog för henne att hålla hela fordonsflottan bemannad utan oväntat krångel från mig. Och vem har inte haft middle-management över sig som hade passat bättre som tortyrledare på Gittmo än som ens chef.
Det är verkligen inte första gången hon varit så här medgörlig heller, jag får nästan ta ledigt för vad jag vill, och det motiverar ju mig till att vilja ställa upp och byta arbetspass, och hoppa in lite extra när hon behöver hjälp! Jag har sluppit ha allt för många arbetsgivare, men något säger mig att när jag byter jobb kommer det nog att dröja riktigt länge innan jag hittar någon som kan mäta sig med henne.
En hyllning till en fantastisk schemaansvarig, som troligtvis aldrig får reda på att jag skrivit såhär fint om henne.
Natt hos Lejonet och Segraren
Victor gör ju inte så mycket mer än sover och äter, så det var ingen utmaning, men Leo!
Han fick inte reda på att Mamma och Lillebror skulle få komma hem från sjukhuset, och sov middag när vi kom hem, så han blev jätteförvånad när han vaknade och fick se Angelica sitta på sängen och Victor i spjälsängen. Han har sprungit runt hela kvällen i en glädjeyra som bara gjorde uppehåll när vi skulle lämna av Mormor vid bussen. Annars har han gått i ett, något som kanske inte hjälpte den stackars nyhemkomna modern som mest ville vila och ta igen sig.
Han har klättrat upp i sängen för att titta och känna på den lille men hela tiden blivit nerlyft efter en liten stund för att han blivit för hårdhänt, och högljudd har han varit. Han kunde inte ens koncentrera sig på mat ( inte ens på en tvåårings vis) för att han hela tiden tänkt på Victor. När vi väl fick honom att somna berodde det nog mest på ren utmattning från hanns sida.
Så nu får jag passa på att njuta en liten stund av tystnaden och lugnet innan jag går och lägger mig. Det känns som att det blir en lång, hård dag imorgon.
Jag har inte riktigt hunnit vänja mig vid att vara tvåbarnspappa, jag tycker fortfarande att det är galenskap att någon finner det naturligt att kalla mig Pappa, ja, jag har resten av mitt liv på mig att vänja mig. Hoppas jag.
God natt på er!
Nu ska jag krypa ner hos den stolta storebrodern!
Dags att åka hem!
Vi har försökt snacka lite med vår nya familjemedlem och kommit fram till att han heter Victor! I andranamn får han heta Mario till minne av sin farmor Maria (vi tyckte att mobbningsrisken sjönk om vi bytte sista bokstaven). Nu ska han äntligen få komma hem och se var han ska bo. Hoppas att han gillar det. Pappa och Mormor har städat och tvättat och fejat för att det ska kännas hemtrevligt.
Ja, då återstår det bara ett Välkommen hem Victor! Och ett TACK så jättemycket till alla er som skickat och ringt in sina gratulationer!
Tvåan har kommit!
Klockan 05,35 fick Leo en lillebror. Vi vet inte riktigt vad han heter änm vi har inte hunnit lära honom att presentera sig ännu. Jag gissade på att han heter Viktor - vinnaren, men jag tycker inte riktigt att det är ett fint namn. Hans mor tror att han heter Mario, hoppas att det inte har med mormors Wii att göra...
Han väger, som ni kanske kan se på kortet, 2940 gram och är 49 cm lång.
Ja, det är bara att hälsa honom välkommen och önska honom ett gott liv!
MOBLOGG!!!
Ha ha!!! Nu tror jag äntligen att jag har hittat ett sätt att blogga lite oftare utan att behöva sätta mig vid datorn och bråka. Moblogga! Tydligen ska man göra det via MMS, så jag valde att skicka en bild på Knurt och Nemo, två av mina guldfiskar. Knurt är den vita och Nemo har en bukfena som är mindre än den andra - precis som clownfisken i filmen. Nu kommer jag kunna moblogga när jag har tråkigt på jobbet och inte behöva vänta tills jag kommer hem och inte har tid!!! For Boris!
Kanske ska bli en månatlig blogg...
Någon som känner någon som importerat en båt från U.S.A.?
Jag är sugen på att försöka, men det ska tydligen vara ganska mycket krångel att få hit den och om man har missat något kan tydligen Sjöfartsverket kräva att man förstör den. Säkert.
Visste du att 36 personer arresterades för vad de skrivit i sina bloggar under 2007. Sedan 2003 gäller det totalt 64 pers. - Kända arresteringar. enligt BBC sägs det att så många som 344 personer arresterades för att ha bloggat, men man har inte kunna bekräfta uppgifterna.
Så kom ihåg!
Om någon frågar, har ni ingen aning om vem jag är!
Tisdag förmiddag
Just in case you were wondering...
Har tittat färdigt på 10.000 BC idag, den var faktiskt ganska bra. Imorgon ska jag titta på The life aquatic. Jag har inte hunnit se den ännu. Nu ska jag åka till BMW-handlaren och köpa spolarvätska. Den luktar äpple!
Kom igen, upp med knäna!
Kan inte minnas sist jag kände mig så här sliten. Sitter och lyssnar på Dick in a box och klarar knappt av att stava vad jag skriver. (Säkert inget med dyslexin att göra)
Tänk att 45 minuter intervallträning i eget tempo kan vara så jobbigt. Jag tycker synd om mig själv, det var skittungt, det gjorde ont och jag mådde dåligt nästan hela passet. Ändå är jag galen nog att vilja gå tillbaka nästa vecka igen!
Nä, nu måste jag nog gå och lägga mig!
Dick in a box
Började faktiskt skriva ett jättebra inlägg förra veckan, men så blev det strul med servern och allt försvann och jag lackade ur och vägrade skriva det en gång till. Nu var det en sådan där jätte kul sak att skriva om så det kommer nog snart i alla fall!
Under tiden vill jag passa på att dela med mig av ett jätteroligt filmklipp som jag hittade här om dagen.
Jag vet inte hur gammal den är eller om jag är den enda i världen som inte redan sett den, men den är förbannat rolig!
Nu vet jag vad sambon ska få i födelsedagspresent!
C Ya!
Kontrovers!
Nu är jag så upprörd att jag måste skriva lite igen, kan vara en kontroversiell fråga, men det kan ju bli lite intressant det med!
From the presumed beginning, then!
Satt för en stund sedan och åt frukost med min underbara son samtidigt som jag bläddrade genom dagens morgontidning. Jag prenumererar på den av ideologiska skäl, men om jag ändå ska betala flera hundra i månaden för den så kan jag ju lika gärna läsa den när jag får tid. Den är faktiskt riktigt bra!
När jag passerade insändarsidorna hejdade jag mig vid en stor bild på ett par demonstranter som håller upp en stor banderoll med en bild på ett blodigt människofoster som ligger i latexklädd handflata, och texten " "Vi tyckte inte vi hade tid med dig" och "Förlåt".
Effektfullt.
Bredvid bilden från Bioetisk reforms sorgemanifestation på sergels torg 2005 vissas en bild från en kvinnorättsdemonstration för fri abort 1972.
Sedan kommer insändartexten...
Insändare: 36 000 fosterfördrivningar varje år - och vi tiger
Jag vet att man inte ska ta för hårt på vad folk skriver i insändare, and these obviously are the rants of a raving lunatic, men det är ändå något skrämande med att en mäniska anser vi har rätt att skapa ett liv, men inte rätten att avgöra ifall vi gör rätt i att skapa det eller kanske borde avbryta innan vi tvingar in en stackars själ i ett liv av missär.
Här om dagen satt jag på jobbet och funderade över filmen Boondock Saints och varför det inte skulle funka i verkligheten. Även om bevisbördan är så tung att många skyldiga frikänns så är tanken sådan att man hellre låter en hel arme med brotslingar komma undan än att man dömmer en enda oskyldig. Sen vet jag att oskyldiga döms ibland också, men sällan till dödsstraff, á la bröderna McManus i alla fall.
Likadant tycker jag att vi hellre ska avbryta ett dussin graviditeter innan vi föder ett barn som inte beretts en så god start i livet som möjligt. Jorden är ju inte underbefolkad precis...
Enligt ett rykte från min mor så skulle min far ha ansett att jag inte skulle ha fötts, och jag förstår honom! Jag är jättetacksam för att morsan hade en så stark vilja att hon valde att gå emot sin man och fullfölja graviditeten, men det har inte varit någon busenkel barndom att växa upp hos en ensamstående invandrarmor med alkoholproblem, och det är ju knappast så att jag hade saknat mitt liv om jag aldrig fötts!
Måste åka och jobba... Får fortsätta när jag kommer hem igen!
Nu är jag tillbaks igen tolv timmar senare, får se om jag kan hålla tråden...
När jag fick reda på att jag skulle bli far blev jag jätteledsen, jag anser att barnets behov
kommer framför alla mina behov. Om jag skapade honom ska jag se till att han får alla möjligheter
jag kan erbjuda, och jag behöver fortfarande mer tid på mig att skapa de rätta förutsättningarna
för att kunna erbjuda honom allt jag vill kunna erbjuda! Nu hänvisas jag till att ständigt avväga
mellan hans direkta behov och hans framtida. Det kanske låter lite fånigt, men det tar mycket av
min energi, energi som inte läggs direkt på min son! Jag hade alternativet att lämna familjen och
låtsas som om de inte fanns, men jag växte upp utan far och det lämnade djupa ärr, det kan jag ju
inte frivilligt dömma mitt eget barn till!
Jag är inte känd för att vara särskildt väl förberedd i något avseende, men när det gällde barn
hade jag en stark åsikt om att jag skulle vänta tills jag var väl förbered. Jag älskar min son och
min största skräck är att förlora honom, men jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt som ville
avbryta graviditeten och det tänker jag inte neka för någon.
Det hade varit synd om han inte fått chansen att leva det liv han nu lever, men är det inte mer
synd om hans "syskon"? De barn som förhoppningsvis hade fått en bättre uppväxt om jag hunnit
förbereda mig bättre.
Jag vet att vi borde ha varit mer konsekventa i att förebygga en oönskad graviditet.
Vi slarvade och gjorde ett misstag. Ska han behöva betala för det???
Vi demonstrerar inte för de ägg som aldrig blev befruktade. Är det vid befruktningstillfället som
de får mänskliga rättigheter? - Långsökt frågeställning, jag vet.
Jag har ingen tydlig gräns för när det slutar vara ett foster ska få fullvärdiga rättigheter, men
du får ha bra starka argument för att ett embryo i de första tre månaderna ska ses som annat än en
del av moderns kropp, och som sådan anser jag att hon ska ha full rätt att avgöra vad hon vill göra
med sin kropp och dess innehåll.
Jag tycker att det är beundransvärt att folk går ut på gator och torg för att demonstrera för sin
åsikt, men snälla, byt ut bilderna på de blodiga fostren mot bilder på de plågade och lemlästade
frihetskämparna som förföljs och dödas för att de vill kämpa för sina medmänniskors väl.
Byt till bilder på de barn som föds med HIV för att vi inte bryr oss om att sätta press på
makthavare i tredje världen, eller ens anser oss ha råd att avsätta 1% av vår inkomst till bistånd
för att informera u-landsbefolkningen om hur man skyddar sig mot HIV-smittan. I vissa delar av
afrika tror män att de kan bota sin HIV genom att våldta en oskuld. Om hon blir gravid och fostret
smittas, bidrar jag gärna till att bekosta en säker abort för henne.
Demonstrera för folk som lever som slavar och dör i förtid av ohälsa för att vi ska kunna köpa
billiga lyxvaror som vi slänger efter ett par månader.
Jag kanske är ute på helt fel spår här. Jag har fortfarande aldrig diskuterat med en
abortmotståndare om mina åsikter i frågan, men jag är öppen för att få mina perspektiv vidgade.
(Heter det så?)
Ja, det blev ganska långt inatt igen!
Ska bli intressant att se vad man kan få för kommentarer på det här...
VOTERING!
Sitter i ett litet hotellrum mitt i Stockholm och har lite tråkigt.
Det är en otroligt givande erfarenhet att vara här och jag får lära mig en massa nyttigt om facket, arbetarrörelsen, samhället i allmänhet och transport i synnerhet. Jag har fått vara med och fått förbundsordförande Per Winberg omvald. Jag har fått höra stora talare hålla eldtal som skär sig rakt in i bröstet och inspirera; förbundsordförande Per Winberg, David Cockroft - generalsekreterare för Internationella transportarbetarefederationen, Mona Sahlin - partiledare för Socialdemokratiska arbetarpartiet, Wanja Lundby Wedin - Ordförande för Landsorganisationen (LO) och även ett intressant tal av en representant från det amerikanska tranportfacket "Teamsters"... Man har nästan svårt att tro att ett så rikt land som USA har så svårt att förstå vikten av en hög facklig organisationsgrad. Han förklarade att de var tvugna att kämpa hårt och länge mot nära nog varje företag för att förarna skulle få tillåtelse att organisera sig fackligt. Här i Sverige har vi en lag om föreningsrätt som gör att en arbetsgivare som missunnar en anställd för att denna vill vara med i facket kan räkna med dryga böter.
Pedro Zamora, generalsekreterare för hamnarbetarefacket i Guatemala attackerades när han skulle köra hem sina barn från förskolan. Gärningsmännen sköt 100 eller 200 skott mot bilen som Pedro och barnen färdades i. Det sista Pedro Zamora gjorde i livet var att kasta sig bak till sina barn och försöka trycka ner dem mot bilgolvet för att skydda dem. Bilen fortsatte okontrollerat tills den krockade och stannade. Då gick en av gärningsmannen fram till bilen, såg de skrämda barnen och sa "Oroa er inte barn, vi är bara ute efter er far", och satte ett sista skott i Pedro Zamoras huvud.
Män som Pedro Zamora och Mansour Osanloo i Tehran riskerar dagligen sina liv för att deras kollegor ska får rätt till drägliga arbetsförhållande och en lön som går att leva på, här i Sverige är vi berädda att byta bort den rätten för 500:- i månaden och ett löfte om fler låglönejobb för att slippa den usla A-kassa som vi också sålde för den där femhundringen i skatteavdrag som våra stackars kommuner blivit tvugna att betala - på skolans och omsorgens bekostnad...
Man skäms!
Glöm inte att den lägsta lagliga lönen i Sverige är noll kronor, och det gäller ALLA yrken. Era lägstalöner har förhandlats fram av ett fack som nu förlorar allt mer makt i takt med att medlemmarna lämnar förbunden. Transport har förlorat 7000 medlemmar sedan regeringen tillträdde, fram tills dess gick det stadigt uppåt. Varför annars tror ni att regeringen chockhöjde egenavgiften till A-kassan som brukade vara en av fackrörelsens viktigaste grundtryggheter.
Under dagens förhandlingar behandlade vi några motioner om att förbundet bland annat skulle tillsätta en central ungdomsansvarig för att hjälpa avdelingarna ute i landet med den ack så viktiga rekryteringan av undomar, men tvingades rösta ner förslaget på grund av att vi inte kommer att ha råd. Undomsverksamheten erkänns som en av de absolut viktigaste delarna i den fackliga organisationen, om inte annat så för att säkerställa att vi har en levande fackförening kvar när de gamla gubbarna som nu utgör merparten av facket går i pension.
Jag själv röstade för avslag för motionerna, just för att vi är tvunga att hitta en annan lösning på problemet, men det känns fortfarande jättejobbigt, min sektion saknar just nu en ungdomsansvarig, det är vår studieorganisatör som får ta sig an de ungdomsfrågor som kommer upp i sektionen - och hon är 39. Jag ser inte fram emot att oka hem på torsdag och berätta för de 4 andra aktiva ungdomarna vi har i Värmland och berätta att förbundet inte kommer att hjälpa oss nu heller. Jag bara hoppas att jag under uppsökeriveckan vi planerar för v.37 hittar en ung transportare som är intresserad av att hjälpa till.
Innan jag blev sektionsordförande hjälpte jag den gamla ungdomsansvarige med undomsverksamheten i avdelningen och även i LOs lokala undomskomitté. Jag kan knappt beskriva hur kul det var.
Nu börjar jag bli nostalgisk också... I´m so sweet!
... Jag sa ju att de kunde inspirera...
Jag skulle bara skriva i en halvtimme, nu har jag suttit i snart 3 timmar... Bäst att jag går och lägger mig, det finns fler viktiga beslut som ska fattas imorgon!
Kamratliga hälsningar!
