Med försiktigt hopp om framtiden...
Jag har suttit i telefon under större delen av eftermidagen och kvällen.
From the top!
I måndags ringde en arbetskamrat till mig och berättade att ingen på företaget fått ut sin lön och att VD:n vägrade svara i telefon och förklara vad som hänt. Hon fortsatte att berätta att hon blivit uppringd av flera andra kollegor som undrat ifall hon trodde att det fanns ett samband med det faktum att kreditgränsen på företagets dieselkort hade överskridits unedr midsommarhelgen. Jag lugnade henne med att kreditgränsen överskridits några gånger tidigare då företaget glömt att betala i tid och det säkert var en bagatell som orsakat att lönen var försenad. Inget att oroa sig för. Taxi Tingvalla är trots allt det största enskilda taxibolaget i Karlstad med hög kreditvärdighet och mer kunder än man har plats för... Jag bad henne vänta till dagen därpå.
Dagen därpå (tisdag) ringde hon och väkte mig på eftermidagen och sa att lönen fortfarande inte kommit och att personalen började bli orolig. VD:n hade inte synts till på kontoret på hela dagen och vägrade fortfarande svara i telefon. Var det konkurs på gång?
Nej! Svarade jag. Alla bilar rullar för fullt och drar in pengar hela dagarna, ingen sitter syslolös i mer än några minuter åt gången. - Personalen på Taxi Tingvalla har en tendens att "måla Fan på väggen" ett par gånger om året och tro att allt kommer att skita sig , men det har alltid gått bra! Vi har bara fått mer att göra. Men för att lugna ner henne så erbjöd jag mig att ringa VD:n och se om han ville berätta för mig vad som pågick, och mycket riktigt, han svarade med en gång. Han sa att han ville träffa mig och förklara läget, så vi kom överens att träffas dagen därpå.
I onsdags åkte jag ner till jobbet för att träffa honom som avtalat. Han var stressad, det var massor att göra och bilarna hade svårt att hinna med så han satt i växeln och hjälpte till, men han tog sig ett par minuter att prata med mig och förklarade då att lönen inte kommit ut på grund av att pengarna var slut och att han hade en dag på sig att bestämma sig för ifall han skulle sätta bolaget i konkurs. Det kändes som om någon hällt en hink med iskallt vatten över mig. (Jag började till och med skaka) Självklart bad han mig hålla på informationen tills han hade bestämt sig - Som sagt, lättskrämd personal. - och återkomma dagen därpå för att komma överens om vad vi skulle säga till personalen.
Där satt jag och hade bett flera arbetskamrater att ringa tillbaka efter mötet så att jag kunde ge dem besked. Vad skulle jag säga nu? Det ända jag kunde komma på var att det blivit strul med inkomsterna och att chefen jobbade för fullt med att lösa det så att pengarna skulle betalas ut så fort som möjligt, men läget var under kontroll...
När jag återvände ett par timmar fanns det ett medelande i allas personalfack där chefen skrivit att pengarna var slut och att det kunde bli aktuelt med konkurs. Större delen av kvällen gick till att lugna ner kolegor.
Torsdagen gick ganska lugnt. Några kollegor ringde och undrade vad en konkurs skulle innebära och jag lugnade dem med att verksamheten i så fall skulle fortsätta ett tag till och att det finns en statlig lönegaranti som garanterar att vi får ut all lön vi har rätt till. VD:n ringde och berättade att han under dagen skickat in konkursansökan han berättade även att den större lokaltidningen redan fått nos om konkursryktena och hade sökt honom för en komentar på morgonen.
Idag! (Fredag)
Jag väktes ca: 13:30 av att VD:n ringde och ville att jag skulle försöka kalla så många som möjligt i personalen till ett möte med konkursförvaltaren kl. 15:00. Tingvalla har över 60 anställda och jag har ingen telefonlista... Lycka till... Jag skulle börja jobba kl. 17:00 och hade komit överens med min underbara sambo om att jag skulle skjutsa henne och sonen till hennes farföräldrar några mil utanför stan innan jag började jobba. Jag visste att jag inte skulle få tid mellan mötet och arbetet så nu blev det bråttom! När jag lägger på ser jag att jag har 10 missade samtal på telefonen några kollegor och 5 från dolt nummer.
När jag pratar med första kollegan på listan med missade samtal ringer det dolda numret så avslutade med kollegan och svarade.
"Hej, mitt namn är Magnus och jag ringer från Nya Wermlands-Tidningen. Jag har fått information om att du ska vara fackombud på Taxi Tingvalla och jag undrar ifall du har lust att komentera situationen kring konkursen? "
HJÄLP!!! Jag hade ju ingen aning om vad jag skulle kommentera. Jag hade varit vaken i 10 minuter, jag satt fortfarande halvnaken i sängen. Jag valde att inte kommentera men han lyckades få mig att prata lite i alla fall.
Sen gick telefonen i ett. Farsan ringde och berättade att Tingvallas konkurs var på första sidan i tidningen och var orolig för mitt jobb och min ekonomi, Angelicas farföräldrar hade hört om det på radion och en ledig kollega hade sett det på de lokala TV-nyheterna. Mitt i allt detta skulle jag ringa och kalla mina ombudsmän på facket, ringa så många kollegor som möjligt och berätta om mötet som kom allt närmre, stiga upp ur sängen, göra mig och familjen iordning för att åka och fixa fram nya inträdes ansökningar till facket så att jag kunde ta med mig till personalen på mötet. Jag har tränat stresstålighet idag!
Mötet gick bra och naturligtvis stod journalisten från NWT utanför jobbet efter mötet och ville ställa oss frågor så jag och min ombudsman Rickard valde att prata med honom jag var orolig att han skulle försöka använda det vi sa för att smutskasta företaget men artikeln blev bra tycker jag. De tog till och med några bilder på mig, med de kom bara med i papperstidningen.
När jag pratat färdigt med företagsledning, fackledning, journalister och arbetskamrater var det dags att börja jobba, och det var massor att göra så jag kunde inte komma ner i garaget och äta frukost förän kl.21:30. Jag var hungrig... Men jag pratade i telefon under tiden som jag åt.
När jag slutade jobba kl.03:30 åkte jag och träffade två gamla arbetskamrater som jobbat mycket fackligt med mig tidigare och som jobbat natt inatt och pratade med dem om hela konkursen och fick tala ut om hur jag mådde lite.
och nu har jag suttit över en timme och skrivit om det med, så nu vill jag gå och lägga mig. Jag börjar jobba om 10 timmar igen...
Nästa gång kanske jag ska skriva ett lite kortare inlägg...
This is a humbling experiance...
Ni som känner mig vet att jag inte har så stora problem med att prata... Vare sig jag har något att säga eller inte.
Men när det gäller att blogga blev det helt anorlunda.
Jag vågar inte skriva ett skit!
Jag skyller allt på Olle! Hans blogg gav mig fet prestationsångest.
Inlägget under här under tog flera dagar att researcha - mest för att jag inte haft så mycket tid ifred framför datorn - men det känns ändå som om det kommer att bli lite tunt.
Ja, vi får se. Jag skriver på en stund, så får ni berätta vad ni tycker sen...
Here goes!
Här om dagen hittade jag en artikel i Värmlands Folkblad om ett gammalt amerikanskt projekt för att skapa en "Bögbomb". Bomben skulle förvandla motståndarna till bögar och därmed göra dem mycket mer intresserade av att gå på regnbågsparader än att skjuta på de stackars amerikanska soldaterna. Brukar inte amerikanska soldater vara ganska duktiga på att skjuta på varandra i alla fall? Om jag inte minns fel stod fenomenet den amerikanska armén kallar "fratricide" för närmre 20% av de amerikanska förlusterna i det första gulfkriget - kanske därför de vill använda icke-dödliga vapen.
Efter en kvick sökning på nätet hittade jag denna artikeln från Washington post. (Jag gillar verkligen kommentarerna under artikeln...)
När jag först läste om bomben i VF trodde jag att redaktionen fått för sig att det var 1:a Maj igen, men det är verkligen sant!
Nog för att president Bush och hans populistiskt konservativa politik anses vara det största enskilda hotet mot världsfreden just nu, men give me a break! Han betalar verkligen folk för att komma på sådana här idiotier! I am appalled!
Vad är nästa idé? Tillverka en bomb med totalt motsatt effekt och släppa den över San Francisco? Han har säkert funderat på det!
Oroa er inte, mitt hjärta slår fortfarande för JHB, men jag skulle inte be om över 50 mille för det!!! (Och så är det ju inte så förenligt med mina fackliga uppdrag)
Oj. Nu kom jag visst upp i varv lite.
HA HA!!! No one can word-defecate like I can!
Hmm... Not half bad, actually. If I might say so myself.
Ja, nu har jag skrivit vad jag tror att jag har att skriva om saken.
Snigel säger att det bara är kärringar och Paris Hilton-kopior som bloggar!
... Och jag trodde honom.
Jag hade hört talas om att det något på nätet som kallades för bloggar, men jag kunde inte föreställa mig att det skulle kunna stå något i någon av dem som skulle kunna intressera mig på allvar.
Jag menar hur uppblåst ego behöver man inte ha för att tro att folk faktiskt skulle vara så intresserade av ens person att de faktiskt regelbundet skulle komma in och läsa vad fan man tycker vore roligt att skriva om?
" In my divine wisdom I have decided you should learn what shoes look the best at a sweet 16 party with a 'Fly me to the moon'- theme."
Jag menar... Jag är ganska känd för att ha ett för stort ego för mitt eget bästa, men inte ens mitt ego var så är ganska känd för att ha ett för stort ego för mitt eget bästa, men inte ens mitt ego var så uppblåst - förän nu!
Efter att ha upptäckt att mina bästa vänner har egna bloggar sitter jag och hoppas att de ska skriva något nytt som kan upplysa min ödmjuka tillvaro.
AND IF THEY CAN - I CAN!!!
Jag hoppas ni tycker att det jag skriver är värt att komma tillbaka till.
I know you want to!
/John
